Jaha, då var det dags igen. Mitt bloggande har legat på is ett tag av flera olika orsaker.
Dels har jag haft massor att göra inför kommande arrangemang, massor av möten med olika inblandade, från Stockholms ishockeyförbund till medarrangörer. Har dessutom börjat rehabträna för att påskynda läkningen av mitt diskbråck. Detta också i kombination med träning av en småvild hundvalp som kräver en del.
I onsdags förra veckan var det invägning efter 3 veckors diet. Min svåger hade gått ner 5,0 kg mot mina 4,1. Men det är endast på vågen han leder som tur är. I spegeln har jag fortfarande ett stort försprång. Tror tyvärr nu när jag börjar träna styrketräning igen att min vikt inte kommer att minska mer, snarare tvärtom. Mitt muskelminne känns fortfarande friskt i en övrigt ganska trasig kropp. Om två och en halv vecka är det dags igen.
Det har inte stått stilla i hockeyn under senaste veckan och samtalsämnena är fortfarande de samma. D.v.s. slutspel, seriesystem och ofattbara resultat. Men som jag skrev sist så är de inte ofattbara utan helt klart rättvisande om man vet vilka lag som står emot varandra. Det känns som om dessa problem ligger på förbundets bord precis som ett par andra som också kommit på tal.
Övergångar innan ”transferfönstret” stänger för denna gång samt moral och etik.
Övergångarna inför slutspel där man inte är nöjd med sina lag eller sina träningsförhållanden och utvecklingsmöjligheter säger jag inget om för det är upp till var och en vad man vill med sin ishockey.
Vad moral och etik betyder i detta fall är att man som äldre spelare måste börja förstå att man skall vara föredömen och i vissa fall även vara idoler, för yngre såväl lagkamrater som andra barn och ungdomar. Klarar man inte detta så har man mycket att jobba på innan man kan kalla sig mogen och att kunna agera professionellt.
Anledningen till att man måste vara ett föredöme på och utanför isen är att de yngre tar efter vad äldre spelare gör inte vad tränaren säger. Precis på samma sätt som man som tränare måste kunna visa vad man menar och inte bara prata om det. Ju flera sinnen som får jobba desto bättre.
Tänk på vem som publiken gillar bäst, en diva och slagskämpe eller en gentleman och trevlig kille?
Tack för ikväll
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Publiken kan nog gilla en fighter, kanske rent av en slagskämpe, men inte en bråkstake.
När det gäller attityd så skall den kombineras med finess, smartness och intelligens. Då är det okey att vara divig, i vissa sammanhang.
Det behövs killar/tjejer som sticker ut som vågar vara annorlunda. De kan älskas av alla, kanske inte hela tiden men ändå.
Läste att Spånga kämpar på med 92:or i div 2 93 för att få upp laget. Samma gör SSK med sina 92:or, som vanligen lirar BJ. Minns Farsta förra säsongen. De lär nog få spela div 2 nästa år.
Det finns säkert fler som får panik, ett gäng SKÅ-spelare lämnar till Bajen, som fö kört ner en del 92:or (de bättre) i 93:serien för att rädda laget kvar.
Och det är det man ser nu, spelare lämnar sina klubbar för Bajen, DIF och AIK.
Visst är det bra med killa som står upp för yngre i sitt lag men det får inte gå till överdrift. Tänk bara tanken själv om du har barn som blir skadade på grund av spelare som "sticker ut". "Stick" gärna ut i spelsituationen men låt det stanna där och kör inte över motståndare efter signal.
Skicka en kommentar