Vem gör fel vid toppningar?

Är blod tjockare än vatten eller i detta fall tjockare än ett klubbmärke? Det verkar som om många föräldrar tycker att det ät bättre att deras barn spelar ishockey i ett bra lag där de i själva verket ”tuggar knopp” ofta i avgörande matcher, än att sätta sonen/dottern i ett mindre bra lag där de åtminstone får spela en betydligt mera.
Det viktigaste tycker jag och många med mig är att våra barn får en bra träning och har roligt. Med bra träning menar jag en individuell träning där den enskilda individen utvecklas till en duktig ishockeyspelare som tack vare sina kvaliteter som enskild spelare kan göra att han platsar i de flesta lag i ett senare skede. Jag är fullt medveten om att ett lag behöver många olika rollspelare för att lyckas. Till exempel kan man inte bara ha målgörare i ett lag! Man måste ha slitvargar, framspelare och bra försvarsspelare också. Samt en duktig målvakt icke att förglömma.
Detta innebär inte att jag menar att matcherna är oviktiga för det är de inte. Det är där man visar vad man lärt sig och jämför sig med andra. Det är även på matcherna man skapar sig ett bättre självförtroende om man får spela, för får man inte det så försämras givetvis självförtroendet istället. Under gårdagens finaler så hade de flesta lagen mer eller mindre fulla trupper i båset men långt ifrån alla fick spela.
Gör coacherna fel som inte låter alla spela i en final? Eller är det så här vi vill ha det? Min åsikt är att coacherna gör det som de känner att de behöver göra för att vinna, för det är det sport går ut på, och vill de då spela på färre antal spelare så har de all rätt att göra det. Felet anser jag ligger på de föräldrar som inte inser att deras barn inte utvecklas av att inte spela dessa matcher. Svälj stoltheten och låt dem spela på sin nivå och utvecklas i sin takt. Alla utvecklas olika och de som inte får spela i ett bra lag ena året kan faktiskt vara den som är stjärna i slutändan.

När det gäller att toppa ett lag i så är det så att det vanliga är att man gör det i slutet utav matcherna och inte till en början. Denna trend verkar ha upphört i Stockholm. Här börjar det bli vanligt att man startar på två femmor för att försöka avgöra matchen och sedan när detta är gjort så kastar man in tredje femman. Detta går bra att göra när matcherna är 2x20 min men inte när de är 3x20 min. Se vad som hände med Brynäs i elitserien när de provade att köra med endast tre femmor per match. Pannkaka!

Om en spelare bli ”bänkad” i en match under en del av spelet så gäller det att ta det på rätt sätt. Inte ska de gräva ner sig utan visa nästa gång de får chansen att coachen gjorde fel som satte honom/henne vid sidan. Tar man det på rätt sätt så växer man både som spelare och som människa. Jag har ett elitserieexempel som jag tänkte berätta om nu.
En Djurgårdsspelare som blev uttagen i landslaget under Sweden Hockey Games hade gått mycket bra under säsongen och blev på detta sätt belönad med en plats i landslaget. När turneringen var slut så fick spelaren en svacka. Det medföljde att han inte fick så mycket speltid. Till exempel så spelade han bara ett byte i första perioden i tredje matchen i kvartsfinalserien mot Linköping. När han sedan fick chansen så gick han in och gjorde mål direkt. Han tog det på rätt sätt och detta visar att detta förekommer på alla nivåer inom hockeyn. Bara för oss föräldrar att vänja oss och sätta våra barn i lag där de får spela och utvecklas i sin egen takt. Hellre att de får spela i ett mindre bra lag än att ”tugga knopp” i ett topplag.

Tack för mig.