Behöver vi ett hjärta för sporten och för ett visst lag eller har allt blivit kommersiellt?

När Leif Boork tog över Djurgården i början av 80-talet så hade han en spelare som han tog upp i A-laget då han var 16 år. Jag lärde känna denne spelare i krogsvängen då han och jag jobbade som vakter på samma krog. Han hade mycket roligt att berätta om Boorken men det var inte det jag tänkte ta upp idag.

Han blev skadad innan den ordinarie säsongen började och tog då inte plats i det namnkunniga lag med Mats Waltin och Håkan Eriksson i spetsen. Han fick åka till Malmö där han var med och tog upp dem till det riktiga finrummet inom ishockeyn.

Hans hjärta för i detta fall Djurgården var så starkt att han berättade för mig att det inte fanns några pengar i världen som gjorde att han skulle kunna spela i AIK. Han sa till mig att han hellre slutade med ishockeyn än tog på sig en svart tröja. Det fanns garanterat även AIK:are som hade sagt tvärtom på den tiden.

Den tiden är ju nu förbi tyvärr och det är de kommersiella syftena som styr till 100 %. Med det menar jag att de som fått sin ungdomsutbildning i de föreningar som verkligen är kända för att ta fram många duktiga spelare byter lag när storklubbarna viftar med gratis skridskor och klubbor. Pinsamt! När man dessutom hör att toppspelarna går till sina gamla tränare för att få extra träning så blir det ju bara värre.

Dagens spelare kan med lätthet byta från Hammarby till AIK eller från Djurgården till SSK eller från Rögle till Malmö bara priset är rätt.

Var det bättre förr eller?

I morgon skall jag ta upp ishockeyn i Göteborg.

Godnatt