Pappatränare

• Hur många duktiga spelare har fått stå tillbaka för tränares egna söner/döttrar?
• Hur många duktiga spelare står fortfarande än idag tillbaka för tränares söner/döttrar?
• Hur många duktiga spelare kommer att få stå tillbaka för tränares söner/döttrar i framtiden?
  

Innan vi föräldrar sväljer vår stolthet ytterligare en gång och tar vårt förnuft till fånga, så kommer flera spelare välja andra idrotter på grund av detta. Killarna och tjejerna känner och vet mera än vad vi tror men bryr sig oftast inte lika mycket som vi föräldrar. Personligen tycker jag att det är bättre att min son spelar i förstafiol i tredjekedjan än tredjefiol i första kedjan om man säger så. På det sättet utbildas han bättre och får ta mera ansvar.

Pappatränare är jättebra i ishockeyskolan och de första åren man spelar.

Det kan också fortsatt vara bra men då krävs en ganska klar syn på spelet och lagets kapacitets samt ett bra omdöme från tränarens sida. Detta är mycket ovanligt. Jag har endast sett ett fåtal tränare som haft en son som spelat i en tredjefemma än mindre i ett andralag även om jag vet att det finns.

Vi står ju alla våra barn närmast, men om vi verkligen ville deras bästa i alla lägen så skulle vi nog bromsa lite istället för att trycka på. Inte göra dem den berömda björntjänsten igen.

Ett exempel:
Om tränarens som spelar i förstafemman med de fyra bästa spelarna i laget så ser det ju ut som om han lyckas bra med sin ishockey. Han gör mål ibland och får spela i powerplay och även i boxplay. I protokollen och statistiken ser det jättebra ut.

Men hur låter det på läktaren, hur låter det mellan de andra spelarna och det viktigaste av allt, hur känns det i huvudet på den aktuella spelaren?

Barnen är mycket smartare än vi tror i många lägen, de har järnkoll och en egen rankinglista över vilka som är bäst i laget. Från nummer ett till nummer 15. Om vi som vuxna rör till den informella ordningen som formella ledare så blir det i slutänden problem. Detta kan ge upphov till hårda ord, osämja eller rent av mobbning. Sanningen bor i betraktarens ögon var det någon lärd som sade och visst är det så. Hur mycket en tränare säger att det är på ett visst sätt, så är det inte så om inte spelaren känner det samma, eller hur Tobbe?

En sak vi dock måste ta i beaktande är klubbarnas ekonomi. Icke-föräldratränare växer inte på träd som jobbar helt ideellt. Endast få klubbar har råd att köpa sina tränare. Frågan är då om det är värt dessa pengar? Svaret är nog både ja och nej beroende på vem du frågar. Fördelen måste överväga nackdelen om det skall vara värt det tycker jag.

Att ha pappor som slipar skridskor, sköter hemsidor eller cuper är ju kanon, men pappor som tar ut lag eller coachar kommer alltid förr eller senare vara föremål för diskussioner om orättvisor.
Det värsta av allt är ju föräldrar som köper in sina barn i olika duktiga ishockeylag där de egentligen inte hör hemma. Eller på andra sätt ser till att deras barn får vissa fördelar gentemot andra.

Den förälder som skriker högst och har högst telefonräkning till lagledning eller tränare kan i många fall få fördelar av någon anledning.

Avslutningsvis så är ishockey något som berör, bevisligen mera än någon annan idrott, åtminstone i Stockholm. Varför är det så? Vi ser inte alls samma engagemang i andra lagidrotter.
Select Stars diskuteras vilt i Göteborgs sägs det. Skapar hysteri, select-verksamhet är inte bra, kör slut på barnen heter det. Kul att de bryr sig i alla fall.

Skulle det bli samma diskussion om det startades ett hockeyläger för de sämsta i varje klubb också. De absolut bästa tränarna tog sig an de som slipar läder och tränade slagskott med plugghästarna.

Underbart eller hur?

Imorgon blir det Linköping och klassikern Folke Filbyter Cup.

Se om jag hittar något kul att skriva om därifrån.

HEJ HEJ